Godkväll,
Jag har precis torkat tårarna, efter att ha tittat på säsongspremiären av "Helt sjukt" på TV4.💗 När man i tablån ser att det är David Hellenius som är programledare, så kanske många människor automatiskt kopplar i hop programmet med en liten gnutta komik. Men så är inte fallet, och absolut inte i kvällens program.
Kvällens avsnitt handlade om cancer, för många ett väldigt laddat ord. Även för mig. Kvällens gäster var Ingvar Oldsberg, som jag också vill passa på att ge en eloge. För att han på ett enkelt och rakt sätt berättar sin historia, och delar den med svenska folket. Starkt gjort! Den andra gästen var TV4:as sportankare Suzanne Sjögren. Hon var där för att dela med sig av sin historia, som handlade om när hennes då 2,5 åriga dotter insjuknade i leukemi. Jag kan inte med ord beskriva hur imponerad jag blev av, hur hon hanterade situationen att i tv berätta om den värsta upplevelsen i hennes liv. Så enkelt och så naket!💗 Tårarna flödade!
Jag kunde också känna igen mig själv i mycket av det hon berättade, samt hur hon som förälder reagerat under resans gång. Även om hennes dotter och vår dotter har HELT olika diagnoser. (Emilia har INTE cancer) Jag tror det är den här hjälplösa känslan som man känner, när ens barn blir allvarligt sjukt. För allt man vill är att skydda sitt barn mot allt ont, och denna gången har man misslyckats. Man lägger ansvaret och sin tillit i en främmande persons händer. Personer som är experter och besitter den kunskap som man själv inte har. (av naturliga själ såklart) Personer som kommer ha ett starkt inflytande på ens familj, i långtid framöver.
Nu undrar ni kanske, varför väljer hon att titta på sådana program när det gör henne ledsen och återupplivar gamla minnen? Ja, jag tror att man ständigt är underbearbetning och behöver höra andra föräldrars historier. Kanske för att få igenkännelse bekräftelse. Att hon/han har också känt eller sagt/frågat samma som en själv.
Nu ska jag gå in och pussa på Emilia💗, och sen blir det sängen för min del.
Kram