Godeftermiddag,
Nu sitter jag och Emilia hemma hos min pappa, efter att ha njutit av en god lunch på TGIF, här i Malmö.
Jag har varit i CPH, på basen i dag, första gången sen i april förra året. Så jag var lite nervös, men tänkte att det blir nog bra....
När jag närmar mig bron, så känner jag hur jag får en stor klump i halsen, ögonen fylls med tårar, och jag känner mig ledsen.
Alla känslorna för hur mycket jag har älskat och fortfarande älskar mitt jobb som flygande, väller ur mig.... Tankarna som, hur kunde det bli så här? Varför skulle detta hända just oss? Gör sig påminda. Jag var inte förberedd på en så här "kraftig" reaktion från min sida. Jag tänkte nog mer, att nu har jag varit ifrån det så länge, så det känns nog inte så hårt. Men ack, så fel jag hade! Det var totalt motsatt effekt....
Kanske är det ett bevis på att det är ett helt speciellt liv man lever som flygande, det är en livsstil. Vilken jag nu har lämnat, det har också varit en stor del av mig som person, av min identitet kan man säga. Kanske är det därför sorgen och saknaden känns så stor?
Väl framme, så går jag upp på kontoret
till min manager, och han är lika glad och go som vanligt. Då brister det för mig igen
jävla lipsill jag är! Vi pratade om framtiden och om gamla minnen, så synd att han inte ska vara kvar som manager, han var som klippt och skuren för det.
När jag sätter mig i bilen för att köra tillbaka så känner jag mig trött och ledsen . Men det får man väl vara då, en dag som denna.
Jag vill understryka att jag vet att jag har tagit rätt beslut, när det gäller att sluta.
För jag VET att det hade varit en ohållbar
situation, i vårt nya liv med ett barn som är allvarligt sjuk. Men det känns ändå vemodigt, och det är det som jag vill förmedla med detta inlägget.
Kram
Miss S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar