Emilia har varit ute och lekt på gatan, det var hopprep, rockring mm. Sånt som hör våren/försommaren till.💗
På kvällen hade vi besök av grannarna, det blev god kyckling med massa goda tillbehör samt lite Shiraz.💗
Men det var en annan sak jag ville komma till, som gjorde mig ledsen och påtagligt påmind om vår bubbla som vi lever i. Sen drygt 3 månader tillbaka.
När jag var på väg till affären i dag, så mötte jag en skolbuss i korsningen där skolan ligger samt där man svänger ut på stora vägen. I bussen sitter Emilias klasskamrater. De är våta i håret, de har varit och simmat i dag när det är fredag.
Några av flickorna i bussen ser mig, och vinkar glatt. Jag vinkar tillbaka, innan jag kör in till sidan och stannar. Fan! Jag kan inte se någonting. Ögonen är fyllda av tårar.💗 Jag vet inte vad som hände, eller varför jag reagerade så starkt på just denna händelsen. Jag har ju varit och hälsat på med Emilia, på rasterna. För att hon ska få leka och träffa sina kompisar, och har aldrig reagerat så då. Kanske är det för att man lever i en bubbla, och man har glömt hur vardagen är. Men i dag blev jag påmind om det.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar